ynk

Ja då har man varit på semester då. Allt började i lördags morse med en förhoppning om solsken då vi klockan tio (det var tänkt nio) rullade iväg söderut. E4an bredde ut sig som ett rött streck på kartan och ACn fungerade perfekt.
Första stopp blev Harmånger vägkrog för lunch. Sedan åkte vi vidare söderöver mot vårt mål Dalarna och Rättvik.
Vi kommer till Rättvik och checkar in på Vidablick. Ett gamalt trähus typ utan brandvarnare och varmvatten, men det dög. Sängen var mjuk iallafall.
Vi åker in till Rättvik centrum (som kramfors centrum ungefär) och äter på en BBQ resaturang. Sedan åker vi ut till Dalhalla för att titta på Malena Erman. Bra konsert, synd på platserna bara (vi satt längst bak).
Dagen efter låg en aning om regn i luften men vi trotsade molnen och åkte till leksand för att Petters mamma ville se på något gamalt hus med någon exeptionell exklusiv trädgård. Men visst. Det var väl fint....
Iallafall. Helt oplanerat hamnar vi sedan på Leksand Ifs 90års jubileum och får titta på lagkaptenen och några spelare, leksands spelmanna lag och Björn Skifs. Helt klart värt pengarna. Gubben är jävla bra alltså...
jag har dock syndat gentimot min modoheder eftersom konfrensieren fick publiken att skrika heja leksand och i en folkhop med säkert hundra pers i leksandtröjor (inklusive björn skifs) så kändes det lite futtigt att skrika Heja modo....
Iallafall. Dagen avslutades med ösregn (under hela konserten btw) och ösregnet höll i sig till måndagen då det var dags att åka hem. Petter ville titta på Helvetesfallet och Storstupet utanför Orsa (bara för namnet i suppose) så vi åkte dit.
Tips: Klättra inte på en bköt och stenig sluttande stig i ösregn om du bär KLACKSKOR! Men vad skulle jag göra då? Mina joggingskor var blöta sen björn skifs.
Vilket som så efter en stor ansträngning tittade jag på fallet. Sedan åkte vi vidare hemåt. Stannade på en svenskfinsk by för lunch där jag också köpte mig nya sockar (hade inte packat med några XD). Så jag är klädd i dom enda kläder som fortfarande var torra dvs en kjol, rosa älgsockar med swedenlogga, en tjocktröja och sandaler med klack. Tror ni folk tittade??? Ja men vad skulle ja göra då? Jeansen jag haft på mig vid helvetesfallet had eju klibbat fast i trosorna.
Nåväl. Vi kom hem efter en god middag i härnösand och vi tänkte se på criminal minds men digitalboxen fungerade inte så vi fick se det på dvd (jag har köpt säsong 2 inför min gotlandresa imorgon). Sedan kröp vi i säng. Vår egen sköna varma mjuka BREDA säng.
Så det är sant som det är sagt. Borta bra men hemma är ändå bäst (även om tvn inte funkar)

SKUGGSPEL

Hon gick där på den smala stigen. Mörkret omringade henne där hon gick under den molniga natthimlen. Inte ens månen syntes där bakom de tunga molnen. Det skulle nog snart börja regna, trodde hon, och ökade därför på sina steg.

Hon lämnade stigen och kom ut på Hamngatan. Det var en större gata som var upplyst av glessatta gatlysen. För varje ett som hon passerade sprang hennes skugga förbi henne i ljuset. Den, som likt ett mörker i mörkret, omringat henne under hennes vandring på stigen. Hängt efter henne som ångest och oro. Den tog till flykten när ljuset bredde ut sina vingar över henne.

I ljuset kände hon sig trygg. Vägen låg upplyst i höstnatten och hon kunde ana sitt mål en bit där längre fram. Mörkret gjorde henne nervös. Det kändes som om hon famlade fram, eftersom de skarpa gatlyktorna bländat hennes mörkerseende till intet när hon kommit från stigen ut på Hamngatan.

Hon var på väg hem efter en lång dag av hårt arbete. Det skulle blir skönt att få komma hem och lägga sig i en varm mjuk säng med en tur och retur biljett till sömnens och drömmarnas land.

Hon drog ett djupt andetag och lät den svala nattluften skölja ner i hennes lungor och sakta pysa ut som ett stilla vindsus i natten. Det doftade av mörkret så där som bara natten kan dofta. En frisk och sval doft som var behaglig för kropp och själ. Frisk, och inte förorenad av dagens avgaser och brus.

Hon lyssnade till vinden. Till tystnaden. Allt var så annorlunda på natten. Omsvept av mörkrets kappa spelade natten ett skuggspel för stjärnorna. Stjärnorna som speglade sig i det glittrande vattnet på havet där i viken, men som nu gömde sig bakom de tunga molnen. Nu speglade sig bara molnen och vattnet låg hotfullt svart med ett förrädisk rogivande kluckande i viken.

Plötsligt hördes ett vrål i tystnaden. Grus som flydde för skenande bildäck. Hon vände sig om. Allt hon såg var ljuset. Allt hon hörde var ljudet av hennes eget tysta skrik som klämt försökte ta sig fram mellan smällen och dunsen. Allt hon kände var hur hjärtat gjorde en volt och sedan lade sig tillbaka igen. Stilla. Det hördes inget mer, och allt hon såg var mörker.

Hon drog ett sista andetag och det doftade så som bara natten kan göra, fast med en bitterhet av avgas från en flyende bil i horisonten. Som ett eko av bromsars skrik och motorns vrål. Och hon låg där som en del av nattens skuggspel. Som en kvarglömd rekvisita i en tragedi som aldrig visats. Hon låg där och trängdes med gruset med en enkel biljett till ett fjärran land.

Mörkret omringade hennes döende kropp som en påträngande journalist som tänkt skvallra för de gömda stjärnorna om henne. Och natten tog hennes skugga med sig i dödsögonblicket och lämnade henne för att fly från gryningens ljus.

Till sist föll regnet. Tunga droppar dog vid hennes sida och spädde ut blodet som färgat grusvägen röd. Genom dropparnas dödstrummeslag hördes en avlägsen krash. En rattfull hade kört ihjäl sig och blivit sorgesensation. Blott Stjärnorna vet vems skugga mörkret dansar med i nattens skuggspel.

Dörrvredet vändes mot rött. Väl inlåst på toaletten sjönk hon ner vid väggen och bara stirrade upp mot taket.

Flera sekunder av meningslös tystnad passerade som livslånga år. Hon andades tungt.

Hon såg sig omkring. Väggarna talade till henne i tystnaden.

På det vita kaklet hade folk under årens gång klottrat ner små meddelanden på väggen. Flertalet av dessa var könsord som kuk och fitta.

Flickan inne på skoltoaletten fnissade roat vid tanken på att dessa ord skulle vara störande inne på en toalett. Var passade inte såna ord om inte just här? Där man faktiskt använde sin kuk i ett naturligt syfte. Kanske fanns det också dem som använt sin fitta här när lusten blivit för stor.

På väggen fanns den stora bilden på gubben från paradiset. Dialogen mellan den okände konstnären och toalettbesökarna. Pilarna som var ritade på rummets kortsida, alldeles ovanför toaletten. Pilarna som pekade uppåt, och hela tiden strävande mot texten som stod i taket: "Nu pissar du utanför"

Humor blandat med allvar. Sex och kärlek blandat med sorg och smärta. Allt stod där. Flera hundra människors liv. Nerklottrat i ett eller flera ord.

Det osade en lätt röklukt bland den fräna lukten av bajs och kiss. Här hade säkert någon tjuvrökt för att verka tuff. Eller kanske bara för att suget blev för stort. Eller för att röka ut sina bekymmer och se dem försvinna ut genom den lilla ventilationstrumman.

En stark brytande doft av någon billig parfym smög sig fram mellan stanken. Hade rökaren sprutat på den för att dölja röklukten eller var det bara någon som kände för att lukta lite gott? Kanske för att träffa sin första kärlek där i högstadiets korridorer.

I papperskrogen låg en söndertrasad dagstidning från ett gånget datum.

Vem hade läst tidningen? Hade denne fått ut något vettigt av informationen som getts honom eller henne?

Flickan log igen vid tanken på hennes pappa. Han brukade alltid sitta och läsa tidningen när han satt och sket. Och länge tog det! Han kunde sitta där i en timme i streck!

Själv hade hon aldrig fattat vitsen med långsittare. Och tidningen sen! Varför tidningen? Gick det lättare att få ut skiten om man läste om vardagens skit?

Hon vandrade uppåt med blicken till handfatet. Där ovanför hängde en dammig spegel. Samma typ av spegel som hon och hennes syster brukade slåss om i en ärlig kamp mot utseendet med sminket som vapen.

Men också... Där vid spegeln om kvällarna. Allt som hände bakom dom stängda dörrarna. Grälen, skriken, bråken, spriten och... blodet. Blodet som färgat handfatet i en rödfläkig nyans. Blodet som oskyldigt försökt torkas bort med vatten. Vatten som med en förhoppning skulle skölja bort alla bekymmer, men istället låtit kvinnan med de sönderskurna armarna drunkna i sina egna salta tårar. Smärtfyllda, men samtidigt en lättnad. En bakventil för alla bekymmer och sorger.

Ja, Gud vet hur många tårar som hon fällt. Hur många svarta tårar som rullat utför hennes kinder i mascarans floder.

Ja, Gud vet hur många tårar som hon blivit orsaken till när hon spridit rykten och tagit ut sin ynkliga obetydande underlägsenhet som mobbare.

Hur många tårar hade hennes offer fällt? Skulle dom nånsin förstå varför? Skulle dom nånsin komma upp ur de förtrycktas träsk och inse att dom inte var för tjocka, fula, korkade, cp, idioter och andra kuksugare?

Skulle hon kunna be om ursäkt? Vad skulle hända då?

På ett plan var hon rädd för förändringar. Hon hade ju lärt sig att leva invid helvetets portar så varför inte ta steget in och möta djävulen ansikte mot ansikte?

På ett annat plan skrek hon ut sin hjälplöshet i tomheten som fanns i hennes hjärta.

Hon drog ett djupt andetag för att samla sig. Hon lät blicken svepa över rummet ännu en gång. Det var slut på papper i hållaren och det som fanns låg utspritt över golvet. Ett tecken på tonåringars lathet. Papperskorgen låg bara en halvmeter bort men ändå kastades papperet på golvet. Ett tecken på lathet, men också ett tecken på personlig revolution. Att våga göra det som är förbjudet. Att tämja på gränser och regler så väl skrivna som oskrivna.

Hon kastade en hastig blick på tidningen igen. Bara ett ord syntes av det som en gång var huvudrubriken. FÖRE. De fyra tjocka svarta bokstäverna hånade henne.

Hon tänkte tillbaka på hur allt var förut. Hon hade som barn levt ett rätt bekymmerlöst liv i en underbar familj. Men vad var det som gick snett? Hur kunde det hända? Varför kunde allt inte bara vara som det var förut? Hur skulle världen omkring henne då sett ut?

Frågorna yrde runt som ett orkanbaserat stormväder inom henne och hon fann inga svar i virrvarret av ovetande. Hon kände sig hjälplös, liten, tom och... splittrad. Som ett mänsklighetens pussel utan en hjälpande bild till vad pusslet föreställde.

Krossad. Som en spegel som fallit till golvet och spruckit i tusen små bitar. Sju års olycka. Ja, nog fan var det så.

Flickan slöt ögonen för en sekund och drog ett djupt andetag. Hur länge hade hon suttit här inne nu? En halvtimme? Hon såg på klockan. Det hade bara gått ett par minuter.

Kunde hon inte fått njuta av dom minuterna på ett bättre sätt? Som ett par minuter av att inte tänka på någonting överhuvudtaget. Bara lyssna till sina uppjagade hjärtslag och sakta höra hur pulsen trappades ner och känna lugnet. Det lugn som hon saknat. Det lugn som inte fanns med henne. Varken i skolan eller hemma. Hon gick spänd som strängen på en pilbåge dagarna i ända, redo att skjuta iväg ännu ett skadande skott, mot sig själv eller andra.

Ljuset släcktes. Det var rörelsebaserat. Hon satt alldeles stilla. Mörkret omringade henne. Hon såg ingenting. Hon blundade. Varför blundade hon i mörkret? Hon visste inte. Hon andades tungt. Som om hon nyss sprungit en 2mils runda utan vila. Varför andades hon så? Hon visste inte. Men så plötsligt. Tröttheten. Tårarna. Allt kom över henne. Det gick inte att hålla tillbaka. Hon brukade gråta sig till sömns där hemma. Nu grät hon för att mörkret påminde henne om det mörker som hon bar inom sig. Varför kunde inte mörkret få ha sin mening som rofyllt och stilla? Nu var mörkret skrämmande och kalla kårar dansade med kylan på hennes rygg. Hon frös. Hon grät. Hon skakade. Varför skakade hon? Hon visste inte. Hon reste sig.

Och så plötsligt lät hon sig vaggas in i mörkrets armar och verkligheten försvann runt omkring henne. Varför svimmade hon? Det blev nog bara för mycket...

När hon vaknade upp lyste det runt om henne. Det smärtade på hakan. Hon såg sig i spegeln. Hon blödde. Och blodet hade runnit ner till håret eftersom hon legat ner. Hur hade hon stött sig? Pappershållaren avslöjade svaret på hennes fråga eftersom ett rött märke hade bildats på den. Ett svagt nästan osynligt märke från hennes blödande haka.

Hon såg på såret igen. Det skulle behövas en tejp över det. Hon tog den sista pappershandduken för att dämpa blödningen.

Hon sköljde ansiktet med vatten och kände hur verkligheten kom tillbaka. Hon andades normalt. Hon blundade. Hon kände bara för att spy. Ja, nåt så för jävligt hon mådde. Så spydde hon. Sedan försvann hennes spyor iväg i en vattenvirvel.

Väggarna talade till henne i tystnaden. Humor blandat med allvar. Sex och kärlek blandat med sorg och smärta. Allt stod där. Flera hundra människors liv. Nerklottrat i ett eller flera ord.

Skulle väggarna tala om för nästa toalettbesökare om just hennes liv. Vilka ord skulle dom då använda? Skulle dom andra förstå?

I papperskrogen låg en söndertrasad dagstidning från ett gånget datum. Men ingen rubrik kan sätta ord på det hon kände. Ingen artikel talade om hennes liv.

Klick!

Dörrvreden vändes mot grönt. Flickan gick ut och följde sina fötter genom korridoren till skolsköterskans mottagning.

SLUT

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.

Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.

Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.

Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.

Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå.

Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad.

Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga.

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Detta var kärlekens lov från korintiebrevet i bibeln. Jag tycker att den texten säger ganska mycket. Vad är kärlek egentligen. Kolla på alla dejtingsajter. Okej. Det kanske är ett bra sätt att träffa folk och speciellt för dem som inte har styrkan  nog att gå ut och ragga på krogen. Men varför ska såna sidor kosta för? Man har satt ett pris på kärleken. Betala endast 400 i månaden för att hitta kärleken. Va? NEJ! Aldrig i livet att jag betalar för något som varit gratis i miljarder år. Det är hemskt nog att vi betalar för vatten. Vad händer här näst? Ska vi behöva betala för att andas rent? Eller att ens existera? Varför måste allt vara så pengafixerat?


Jul, jul, strålande jul....
Jul ja. Den moderna julen är en gott och blandat mix av olika traditioner som tillslut blivit till en enda verklighet för oss. det är som da vincikoden. En genialisk bok men man måste som läsare inte ta allt som står där bokstavligt. Hela boken är en gott och blandat mix av olika sägner och teorier.

Jul, version 1. Jesus Kristus föds. Om vi ska fira jul på det viset så bör vi väl inte få julklapparna förrän på trettondagen och bara tre stycken? Eller? Vad vet jag? Vad har Jesus egentligen att göra med den moderna julen? Han ligger som en naken liten skitig unge i en krubba av plast som står där för att det är "juligt". Inte för att hedras. Nej. Han har blivit en dekoration och inte ihågkommen som det var tänkt att bli. Jag menar. Kom det nån änglakör på din födelsedag?

Jul, version 2. St Nicolaus. Han var en präst från turkiet som levde år 280 i en stad som hette Myra. I staden fanns en man som förlorat allt han ägde och han hade tre döttrar. På den tiden fick man betala pengar för att gifta bort sina döttrar (och tänk, det har inte förändrats). För att döttrarna inte skulle råka illa ut kastade Nicolaus in tre säckar med guld till mannen. Där av julstrumporna. Jul version två står för givmildhet och kärlek. Att ge nåt som verkligen betyder nåt. Inte köpa för att det ska köpas som det nu har utvecklats till.

Jul, version 3. Små tomtar under golvet och julbocken. Om man var snäll så kunde man på julen få en gåva från julbocken. Han är väl den som mest liknar den cocacolianska tomten som skapats för att tjänas pengar på. Och nog har coca cola lyckats alltid. JAG ÄR SÅ VANSINNIGT LESS PÅ DEN RÖDVITA FETA JÄVLA SNUBBEN ATT JAG BARA KAN SPY! HAN FINNS JU TA ME FAN ÖVERALLT! JAG HATAR COCA COLA TOMTAR! HATAR HATAR HATAR HATAR!

Själv har jag fixat 23 julklappar för 200 spänn och jag tror att för dom här 23 personerna kommer ett gott skratt och kärleken bakom att betyda mycket mer än den senaste mobilen. (dessutom är moderna mobiltelefoner byggda för att gå sönder så att dom som gör den ska tjäna på det)

Jag gillar: Kärlek, vänskap, ärlighet, öppenhet, givmildhet, delad glädje, skratt, gemenskap.

Jag hatar: Materialism, pengar, girighet, stress, oförstånd, orättvisor, tomtar, coca cola, presidenter, politiker. mm.

Så för dig som sitter och biter på naglarna över vad du ska ge moster Agda i julklapp. Ge henne en kram och erbjud sig själv att byta gardiner eller putsa hennes fönster så att hon slipper anstränga sin onda rygg. Att ge henne en timme av din tid är nog mer uppskattat än att ge henne ännu en chokladask.



.....Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

(* hänvisningar i slutet)

Det var en gång för inte så länge sedan i ett land som ingen jävel hade hört talas om. Där fanns en liten tjock skallig gubbe med glasögon. Han hette Fritz.

En dag så skulle Fritz lämna landet som ingen jävel hade hört talas om för att hitta sig en brutta.

Han tog sin lilla trehjuling och begav sig av bort från landet som ingen jävel hade hört talas om. Efter ett tag kom han fram till det höga berget som ingen liten tjock skallig gubbe med glasögon nånsin lyckats klättra uppför. Fritz tänkte: Hur i helvetessmörgåsars* rike skall jag kunna få med mig bergfan härifrån? Min trehjuling är för liten.

Han funderade vidare, men kom inte fram till mer än en djup suck. Fritz satte sig därför ner på en sten för att fundera. Då kom Inget och tokstirrade på den lilla tjocka skalliga gubben med glasögon.

"Vem i fullkornsbröd är du? Och varför sitter du på Ingens sten?" undrade Inget.

"Vem är Ingen? Och vem är du?" undrade Fritz. Sedan tog han fram Mah Jong spelet och sa:
"Jag sitter på en sten*"

"Jag heter Inget" sa Inget. "Ingen är Ingen"

"Vadå Ingen är ingen?" Ingen kan väl inte vara ingen?!" skrek Fritz hysteriskt. Inget suckade.

"Här mitt ute i ingenstans kan bara Ingen vara Ingen"

"Men om ingen är Ingen vem är då Ingen?"

"Ingen"

"Så ingen är Ingen?"

"Japp"

"Happ"

Det blev en stunds tystnad som följdes av den stumma kraxande fågeln ovanför dem.

Fågeln, som hette Pucko, tittade på Fritz, tog fram sin mobil och skrev ett sms till Fritz där det stod: Vem är du? Pucko.

"Pucko?" undrade Fritz bestört. Han fick ett nytt sms.

"Jag är Pucko, bror till Idiot. Vem är du?"

"Ynk?"

Fritz, som ändå inte fattade någonting, började lessna på konversationen med Inget och Pucko och bestämde sig därför för att börja klättra uppför det höga berget som ingen liten tjock skallig gubbe med glasögon nånsin lyckats klättra uppför för att nå toppen och den lilla byn som har ett så fånigt namn att det inte går att uttala.

Han stoppade ner sin lilla trehjuling i den lilla väskan tillsammans med Mah Jong spelet och mobiltelefonen och började sedan att klättra.

Då ringde plötsligt hans telefon. Han drog fram den ur väskan bakom Mah Jong spelet och trehjulingen och kollade på displayen. Det stod:

Fritz svarade. En röst i andra änden sade:
"Viktväktarnas akutprogram över telefon"

Fritz frågade lugnt:

"Hur i helvetessmörgåsars rike ska jag kunna ta mig ta mig upp på det höga berget som ingen liten tjock skallig gubbe med glasögon nånsin lyckats klättra uppför?"

Rösten svarade:

"Det kan du inte. Du måste banta. Du är för fet"

"Kan ni hjälpa mig då?" undrade Fritz.

"Ja visst" sa Rösten. "Du behöver bara trycka på tvåan på telefonen så beställer du den supersnabbasnabbantningen, och blir smal på nolltid"

"Weeei" tänkte Fritz och hoppade omkring som en pingvin med händerna vågrätt i midjan.

Sen tryckte han på tvåan och ut ur telefonen kom en äggformad maskin på 5x10m.

Fritz gick in genom dörren och kom sedan ut som en stum kraxande fågel.

"Vad i..." tänkte Fritz. Sedan insåg han varför fågeln Pucko faktiskt hette Pucko.

Men, men, tänkte Fritz. Nu kan jag åtminstone flyga och ta mig upp till det höga berget som ingen liten tjock skallig gubbe med glasögon nånsin lyckats klättra uppför. Men hur ska jag kunna prata igen?

Han hoppade upp och ner som en studsboll och försökte skrika efter hjälp, men eftersom han fortfarande var mitt ute i ingenstans i landet som ingen jävel hade hört talas om, så ledde hans hoppande ingenvart.

Därför bredde han ut sina vingar och flög upp till toppen av det höga berget som ingen liten tjock skallig gubbe med glasögon nånsin lyckats klättra uppför och kom till byn som har ett så fånigt namn att det inte går att uttala.

Där fanns två hus. Fritz läste på skyltarna: Ms så vacker att Mona Lisa blir svartsjuk, och, Hjälp mot stumhet / Mr Someone.

Fritz suckade stumt. Ms så vacker att Mona Lisa blir svartsjuk skulle ju vara trevligt att hälsa på. Han kollade på sig själv, en kråka. Han skakade på huvudet och bankade sedan med näbben på Mr Someones dörr.

En man, som var åtminstone 4m lång och smal som en sytråd i motljus, öppnade.

"Shalom" sa han. Fritz nickade mot honom.

"Behöver du hjälp?" Fritz nickade igen.

"Ring Polia" sa Mr Someone. "Dom har personaluthyrning rekrytering och kan hjälpa dig med vad som helst dygnet runt"

Fritz gav honom en Dohblick och suckade stumt.

Men han försökte ändå, och sekunden efter kom en liten blåklädd dvärg upp med världens jättestora verktygslåda. Han tog fram en liten dosa. Fritz tittade på den med undrande blick.

"Det är en förläggare*. Den lägger orden i munnen på dig" sa Dvärgen från Polia.

Sen kom Ms så vacker att Mona Lisa blir svartsjuk ut. Hon stirrade på Mr Someone och sedan på Fritz, som fortfarande var en kråka.

"Men Mr Someone då" sa hon med sin gulligullröst. "Vilket gulligt litet husdjur ni har skaffat"

Hon plockade upp Fritz i sina armar.

Dvärgen använde sin förläggare och i nästa stund kunde Fritz tala igen.

Han svarade den sköna Ms så vacker att Mona Lisa blir svartsjuk:
"Jag är ingen kråka. Jag är Fritz. Jag har bara råkat förvandla mig själv till en kråka i mitt sökande efter dig. Jag kommer från landet som ingen jävel hade hört talas om, och eftersom jag kände mig så ensam där så kom jag hit ut till det höga berget som ingen liten tjock skallig gubbe med glasögon nånsin lyckats klättra uppför till byn med ett så fånigt namn att det inte går att uttala mitt ute i ingenstans, för att leta efter dig"
Ms så vacker att Mona Lisa blir svartsjuk svarade honom:

"Det är väldigt ädelt gjort Fritz, men du ser, jag är lesbisk, och du ska bara veta hur hemskt det är att vara det här mitt ute i ingenstans i landet som ingen jävel hade hört talas om där jag är den enda kvinnan"

Fritz såg på Ms så vacker att Mona Lisa blir svartsjuk. Han såg på sig själv. Det kanske hade varit bäst om han stannat där i sin ensamhet i landet som ingen jävel hade hört talas om och bara varit sig själv?

Så Fritz bredde ut sina vingar och flög iväg. Han lämnade den lesbiska Ms så vacker att Mona Lisa blir avundsjuk med ett sista ögonkast. Han sade adjö till den blåklädda dvärgen från polia, till Mr Someone, till Ingen och Inget, till Pucko och Idiot.

Sedan flög han mot den okända solnedgången där bakom kullen som ingen visste att den fanns. Bort, iväg från landet som ingen jävel hade hört talas om, för att sitta och häcka på någon känd telefonledning med andra kråkor på en plats som åtminstone hade ett namn. Han flög mot Någonstans och han visste där djupt inom sig att han skulle hitta dit.

Om du tror att det här är slutet så bör du tänka om. Det är många jävla rader kvar innan du får lägga ifrån dig papperet och börja skratta på riktigt. Du förstår, om det skulle vara slut här så skulle det inte vara lika roligt längre, för man ska ju sluta när det är som bäst och personligen tycker jag att ovanstående slut om en kråka var ganska så värdelöst, inte för att jag har något emot kråkor, en just det här slutet om just den kråkan tycker jag var ganska så tråkigt. Därför har jag lagt till lite extra. Dels för att få ett bättre slut, och dels för att göra historien lite längre för nog är den förbenat kort alltid.

Och dessutom är dom här raderna dom enda vettiga i den här historien överhuvudtaget för hur realistiskt är det egentligen och hur möjligt är det att någon skulle känna till något om detta eftersom det utspelar sig i ett land som ingen jävel har hört talas om så hur i helvetessmörgåsars rike kan vi känna till det då?
Det jag försöker säga är att hela den här historien bara är ploj, påhittad och förbenat fånig. Så därför vill jag bara fråga varför du har läst detta överhuvudtaget och varför du fortfarande läser? För dom här raderna är ju egentligen bara utfyllnad och borde inte vara här överhuvudtaget. Så varför läser du fortfarande? Läser du fortfarande? Ja, det är klart du gör. För du är som alla andra idioter, du vill veta hur den här högt ointressanta idiotiska berättelsen slutar.

Ja, fortsätt läsa då, men jag är rädd att jag kommer göra dig besviken, för det kommer inte sluta som du har tänk dig. Detta är ingen HC Andersen saga med lyckligt slut. Har du inte fattat det än så kommer jag att säga det nu. Nej. Kråkfan Fritz flög in i ett krafverk och dog innan han hann komma fram till Någonstans. Förstörde jag det för dig nu? Va? Tala ärligt, det här hade aldrig trott? Nu är du arg. Arg för att det inte slutat som du hade tänkt dig. Haha! Synd för dig. Så synd för dig. Det var ju du som ville läsa vidare. Det är ditt eget fel.

Så för att inte göra dig ännu mer besviken. Här kommer det förbannade jävla slutet:

THE SLUT

* Hel-vete = fullkorn

* I Mah Jong säger den som bara behöver en sten att man sitter på en sten.

* Fatta att det långa rymdes på en mobildisplay

* En förläggare är en (fysisk eller juridisk) person som driver förlag, till exempel en bokförläggare, publicist (tidningsutgivare), eller skivbolagsdirektör.