ynk

SKUGGSPEL

Hon gick där på den smala stigen. Mörkret omringade henne där hon gick under den molniga natthimlen. Inte ens månen syntes där bakom de tunga molnen. Det skulle nog snart börja regna, trodde hon, och ökade därför på sina steg.

Hon lämnade stigen och kom ut på Hamngatan. Det var en större gata som var upplyst av glessatta gatlysen. För varje ett som hon passerade sprang hennes skugga förbi henne i ljuset. Den, som likt ett mörker i mörkret, omringat henne under hennes vandring på stigen. Hängt efter henne som ångest och oro. Den tog till flykten när ljuset bredde ut sina vingar över henne.

I ljuset kände hon sig trygg. Vägen låg upplyst i höstnatten och hon kunde ana sitt mål en bit där längre fram. Mörkret gjorde henne nervös. Det kändes som om hon famlade fram, eftersom de skarpa gatlyktorna bländat hennes mörkerseende till intet när hon kommit från stigen ut på Hamngatan.

Hon var på väg hem efter en lång dag av hårt arbete. Det skulle blir skönt att få komma hem och lägga sig i en varm mjuk säng med en tur och retur biljett till sömnens och drömmarnas land.

Hon drog ett djupt andetag och lät den svala nattluften skölja ner i hennes lungor och sakta pysa ut som ett stilla vindsus i natten. Det doftade av mörkret så där som bara natten kan dofta. En frisk och sval doft som var behaglig för kropp och själ. Frisk, och inte förorenad av dagens avgaser och brus.

Hon lyssnade till vinden. Till tystnaden. Allt var så annorlunda på natten. Omsvept av mörkrets kappa spelade natten ett skuggspel för stjärnorna. Stjärnorna som speglade sig i det glittrande vattnet på havet där i viken, men som nu gömde sig bakom de tunga molnen. Nu speglade sig bara molnen och vattnet låg hotfullt svart med ett förrädisk rogivande kluckande i viken.

Plötsligt hördes ett vrål i tystnaden. Grus som flydde för skenande bildäck. Hon vände sig om. Allt hon såg var ljuset. Allt hon hörde var ljudet av hennes eget tysta skrik som klämt försökte ta sig fram mellan smällen och dunsen. Allt hon kände var hur hjärtat gjorde en volt och sedan lade sig tillbaka igen. Stilla. Det hördes inget mer, och allt hon såg var mörker.

Hon drog ett sista andetag och det doftade så som bara natten kan göra, fast med en bitterhet av avgas från en flyende bil i horisonten. Som ett eko av bromsars skrik och motorns vrål. Och hon låg där som en del av nattens skuggspel. Som en kvarglömd rekvisita i en tragedi som aldrig visats. Hon låg där och trängdes med gruset med en enkel biljett till ett fjärran land.

Mörkret omringade hennes döende kropp som en påträngande journalist som tänkt skvallra för de gömda stjärnorna om henne. Och natten tog hennes skugga med sig i dödsögonblicket och lämnade henne för att fly från gryningens ljus.

Till sist föll regnet. Tunga droppar dog vid hennes sida och spädde ut blodet som färgat grusvägen röd. Genom dropparnas dödstrummeslag hördes en avlägsen krash. En rattfull hade kört ihjäl sig och blivit sorgesensation. Blott Stjärnorna vet vems skugga mörkret dansar med i nattens skuggspel.