ynk

Dörrvredet vändes mot rött. Väl inlåst på toaletten sjönk hon ner vid väggen och bara stirrade upp mot taket.

Flera sekunder av meningslös tystnad passerade som livslånga år. Hon andades tungt.

Hon såg sig omkring. Väggarna talade till henne i tystnaden.

På det vita kaklet hade folk under årens gång klottrat ner små meddelanden på väggen. Flertalet av dessa var könsord som kuk och fitta.

Flickan inne på skoltoaletten fnissade roat vid tanken på att dessa ord skulle vara störande inne på en toalett. Var passade inte såna ord om inte just här? Där man faktiskt använde sin kuk i ett naturligt syfte. Kanske fanns det också dem som använt sin fitta här när lusten blivit för stor.

På väggen fanns den stora bilden på gubben från paradiset. Dialogen mellan den okände konstnären och toalettbesökarna. Pilarna som var ritade på rummets kortsida, alldeles ovanför toaletten. Pilarna som pekade uppåt, och hela tiden strävande mot texten som stod i taket: "Nu pissar du utanför"

Humor blandat med allvar. Sex och kärlek blandat med sorg och smärta. Allt stod där. Flera hundra människors liv. Nerklottrat i ett eller flera ord.

Det osade en lätt röklukt bland den fräna lukten av bajs och kiss. Här hade säkert någon tjuvrökt för att verka tuff. Eller kanske bara för att suget blev för stort. Eller för att röka ut sina bekymmer och se dem försvinna ut genom den lilla ventilationstrumman.

En stark brytande doft av någon billig parfym smög sig fram mellan stanken. Hade rökaren sprutat på den för att dölja röklukten eller var det bara någon som kände för att lukta lite gott? Kanske för att träffa sin första kärlek där i högstadiets korridorer.

I papperskrogen låg en söndertrasad dagstidning från ett gånget datum.

Vem hade läst tidningen? Hade denne fått ut något vettigt av informationen som getts honom eller henne?

Flickan log igen vid tanken på hennes pappa. Han brukade alltid sitta och läsa tidningen när han satt och sket. Och länge tog det! Han kunde sitta där i en timme i streck!

Själv hade hon aldrig fattat vitsen med långsittare. Och tidningen sen! Varför tidningen? Gick det lättare att få ut skiten om man läste om vardagens skit?

Hon vandrade uppåt med blicken till handfatet. Där ovanför hängde en dammig spegel. Samma typ av spegel som hon och hennes syster brukade slåss om i en ärlig kamp mot utseendet med sminket som vapen.

Men också... Där vid spegeln om kvällarna. Allt som hände bakom dom stängda dörrarna. Grälen, skriken, bråken, spriten och... blodet. Blodet som färgat handfatet i en rödfläkig nyans. Blodet som oskyldigt försökt torkas bort med vatten. Vatten som med en förhoppning skulle skölja bort alla bekymmer, men istället låtit kvinnan med de sönderskurna armarna drunkna i sina egna salta tårar. Smärtfyllda, men samtidigt en lättnad. En bakventil för alla bekymmer och sorger.

Ja, Gud vet hur många tårar som hon fällt. Hur många svarta tårar som rullat utför hennes kinder i mascarans floder.

Ja, Gud vet hur många tårar som hon blivit orsaken till när hon spridit rykten och tagit ut sin ynkliga obetydande underlägsenhet som mobbare.

Hur många tårar hade hennes offer fällt? Skulle dom nånsin förstå varför? Skulle dom nånsin komma upp ur de förtrycktas träsk och inse att dom inte var för tjocka, fula, korkade, cp, idioter och andra kuksugare?

Skulle hon kunna be om ursäkt? Vad skulle hända då?

På ett plan var hon rädd för förändringar. Hon hade ju lärt sig att leva invid helvetets portar så varför inte ta steget in och möta djävulen ansikte mot ansikte?

På ett annat plan skrek hon ut sin hjälplöshet i tomheten som fanns i hennes hjärta.

Hon drog ett djupt andetag för att samla sig. Hon lät blicken svepa över rummet ännu en gång. Det var slut på papper i hållaren och det som fanns låg utspritt över golvet. Ett tecken på tonåringars lathet. Papperskorgen låg bara en halvmeter bort men ändå kastades papperet på golvet. Ett tecken på lathet, men också ett tecken på personlig revolution. Att våga göra det som är förbjudet. Att tämja på gränser och regler så väl skrivna som oskrivna.

Hon kastade en hastig blick på tidningen igen. Bara ett ord syntes av det som en gång var huvudrubriken. FÖRE. De fyra tjocka svarta bokstäverna hånade henne.

Hon tänkte tillbaka på hur allt var förut. Hon hade som barn levt ett rätt bekymmerlöst liv i en underbar familj. Men vad var det som gick snett? Hur kunde det hända? Varför kunde allt inte bara vara som det var förut? Hur skulle världen omkring henne då sett ut?

Frågorna yrde runt som ett orkanbaserat stormväder inom henne och hon fann inga svar i virrvarret av ovetande. Hon kände sig hjälplös, liten, tom och... splittrad. Som ett mänsklighetens pussel utan en hjälpande bild till vad pusslet föreställde.

Krossad. Som en spegel som fallit till golvet och spruckit i tusen små bitar. Sju års olycka. Ja, nog fan var det så.

Flickan slöt ögonen för en sekund och drog ett djupt andetag. Hur länge hade hon suttit här inne nu? En halvtimme? Hon såg på klockan. Det hade bara gått ett par minuter.

Kunde hon inte fått njuta av dom minuterna på ett bättre sätt? Som ett par minuter av att inte tänka på någonting överhuvudtaget. Bara lyssna till sina uppjagade hjärtslag och sakta höra hur pulsen trappades ner och känna lugnet. Det lugn som hon saknat. Det lugn som inte fanns med henne. Varken i skolan eller hemma. Hon gick spänd som strängen på en pilbåge dagarna i ända, redo att skjuta iväg ännu ett skadande skott, mot sig själv eller andra.

Ljuset släcktes. Det var rörelsebaserat. Hon satt alldeles stilla. Mörkret omringade henne. Hon såg ingenting. Hon blundade. Varför blundade hon i mörkret? Hon visste inte. Hon andades tungt. Som om hon nyss sprungit en 2mils runda utan vila. Varför andades hon så? Hon visste inte. Men så plötsligt. Tröttheten. Tårarna. Allt kom över henne. Det gick inte att hålla tillbaka. Hon brukade gråta sig till sömns där hemma. Nu grät hon för att mörkret påminde henne om det mörker som hon bar inom sig. Varför kunde inte mörkret få ha sin mening som rofyllt och stilla? Nu var mörkret skrämmande och kalla kårar dansade med kylan på hennes rygg. Hon frös. Hon grät. Hon skakade. Varför skakade hon? Hon visste inte. Hon reste sig.

Och så plötsligt lät hon sig vaggas in i mörkrets armar och verkligheten försvann runt omkring henne. Varför svimmade hon? Det blev nog bara för mycket...

När hon vaknade upp lyste det runt om henne. Det smärtade på hakan. Hon såg sig i spegeln. Hon blödde. Och blodet hade runnit ner till håret eftersom hon legat ner. Hur hade hon stött sig? Pappershållaren avslöjade svaret på hennes fråga eftersom ett rött märke hade bildats på den. Ett svagt nästan osynligt märke från hennes blödande haka.

Hon såg på såret igen. Det skulle behövas en tejp över det. Hon tog den sista pappershandduken för att dämpa blödningen.

Hon sköljde ansiktet med vatten och kände hur verkligheten kom tillbaka. Hon andades normalt. Hon blundade. Hon kände bara för att spy. Ja, nåt så för jävligt hon mådde. Så spydde hon. Sedan försvann hennes spyor iväg i en vattenvirvel.

Väggarna talade till henne i tystnaden. Humor blandat med allvar. Sex och kärlek blandat med sorg och smärta. Allt stod där. Flera hundra människors liv. Nerklottrat i ett eller flera ord.

Skulle väggarna tala om för nästa toalettbesökare om just hennes liv. Vilka ord skulle dom då använda? Skulle dom andra förstå?

I papperskrogen låg en söndertrasad dagstidning från ett gånget datum. Men ingen rubrik kan sätta ord på det hon kände. Ingen artikel talade om hennes liv.

Klick!

Dörrvreden vändes mot grönt. Flickan gick ut och följde sina fötter genom korridoren till skolsköterskans mottagning.

SLUT